proanaslave

Känner viss trygghet. Min bästa vän vet hur svårt det är för mig ibland. Jag hoppas att det nått fram, att jag inte vill någon något illa. Jag behöver uttrycka mig i skrift.

Var ute idag. Blev utsläpad av min syster och hennes vän. Jobbade em och slutade 22. Började dricka 23 och fick ändå en toppenkväll! Kunde tro att jag är den enda som vågat införskaffa Jeffrey Campbells Lita Spike i min lilla stad, fick säkert 7 komplinger för mina skor ikväll, kul!

Jag blir yr. Jag blir överväldigad. Av allt. Dock inte av skorna.

Pojkar snurrar i mitt huvud och jag vet inte vad jag ska göra. Tänker bara.

"Så bara glöm dina problem.
Jag gör ditt hjärta till en sten.
Och vill du fly så bara ta,
för jag är billigast i stan,
och jag har flera många namn.
Jag söver ner ert trånga land.
Så glöm bort allting som är bra;
om det är mig som du vill ha"

Upp & hoppa. Ny dag, nya möjligheter. Solsken och fågelkvitter.

Eller inte .

Jag känner att Du är ute och festar. Jag känner att Du kommer ringa mig om cirka 2 timmar. Och jag vet inte vem jag hatar mest. Dig för att Du hör av Dig hela tiden eller mig själv för att jag svarar. För att jag släpper in Dig hela tiden.

Vad är det för fel på mig? Vad har jag för psykisk störning som gör att jag håller på såhär hela tiden?

Varför? Varför? Varför?

Hej Ångest. Godnatt Ångest. Godmorgon Ångest.

Tystnaden har varit lång, total och ogenomtränglig. Men. Nu är det slut. I'm back.

Neurotisk, paranoid och sorgsen. Ingen av er gamla kära lär hitta tillbaka efter ett år men jag är tillbaka. Jag behöver det. Jag hoppas att de jag känner kan respektera det denna gång. Jag behöver en annan kanal. Förståelse från andra som förstår. Hur mycket de än vill väl så går det inte alltid. Och nu är det en sådan period, det går inte annars. Jag håller på att gå ned mig, jag saknar skrivandet och jag saknar alla fina som fanns förut. Otroligt mycket.




Finns ni kvar därute? Vill skrika till er men är rädd att bli hörd.